Gitta och Gischi - eldsjälarna som brinner för EIF

Ekenäs IF:s fotbollssektion har något många föreningar bara kan drömma om. Här finns fortfarande eldsjälar som brinner för fotboll och jobbar frivilligt för det gemensamma bästa. Eldsjälarna Gitta och Gischi är de mest hängivna aktiva en förening kan drömma om.

I samarbete med Ekenäs IF:s fotbollssektion

Ekenäs IF är liksom alla andra föreningar i vårt land fullständigt beroende av frivilliga krafter för att kunna upprätthålla verksamheten. Så gott som alla som har något att göra med fotboll i Ekenäs känner till Birgitta ”Gitta” Estlander och Rolf ” Gischi” Sundström. Nästan dagligen syns de båda vid Centrumplanen, men vet du hur det kommer sig att det blev då? Vi träffade dem för att höra hur det hela började.

Först ut är Gitta Estlander, vars mamma Doris Löf, numera hedersmedlem i EIF, var aktiv föreningsverksam i 40 års tid. Gitta ansvarar idag för kioskförsäljningen, och även hon har redan hunnit jobba för föreningens väl i 35 års tid.

-Jag spelade själv fotboll, det är nog säkert därför jag började, funderar Gitta Estlander om hur fotbollen kom att utgöra en så stor del av hennes liv.

-Jag höll på med allt, även skidåkning och friidrott. Jag och mina bröder Alf och Sven var alltid på fotboll. Så när vi fick ett damlag till EIF började jag själv spela och det var på den vägen det blev.

-Jag spelade nog 4-5 år, men sen upphörde damfotbollen i Ekenäs. Då spelade Tuula Sillander och jag en tid i Hangö AIK. Tuula spelade i Hangö längre än mig, jag flyttade sen till Karis och därefter blev det handboll för mig, berättar Gitta.

Ekenäs IF:s damlag med Gitta och Tuula i laguppställningen vann Västra Nylands fotbollsdistriktsmästerskap för damer år 1971 och även om verksamheten inte pågick så många år fortsatte Birgitta jobba för fotbollens väl hela livet.

-Det var mera på skoj vi började spela, men vi klarade oss bra och blev till och med distriktsmästare. Så det gick riktigt bra, minns Gitta.

-Mamma var med som funktionär i understödsföreningen som på den tiden hette Centern damer. På den tiden ordnades det marknad och kvällstorg, mamma behövde hjälp och det var roligt att vara med.

-Och sen när jag fick egna söner som började spela, blev det ju att följa med dem. Per var bara 15 år när han första gången var på bänken för representationslaget, konstaterar Gitta och påpekar att det snart att dags för de 14-åriga barnbarnen att knacka på dörren till herrlaget.

Numera är hon ansvarig för försäljningen på herrmatcherna men brukar även ställa upp och jobba för Akademilaget och damlaget.

-Jag beställer varorna åt dem men jag behöver inte själv stå och sälja på alla matcher. Då kokar jag kaffe och kan sen se på matchen. Nu är Johan med i Akademin, så det är ännu roligare att följa med matcherna, konstaterar hon om sin välkända son Johan Estlander.

-Jag har hållit på ganska längre, åtminstone 35 år blir det. Men det är bara kul och man träffar mycket människor. Jag vet färdigt vad dom skall ha, när dom kommer till luckan, skrattar Gitta.

Trotjänaren Gischi rekordmånga år som tejpare

Inne i klubbhuset står Rolf ”Gischi” Sundström bakom cafédisken och hälsar lika glatt på alla som kommer in genom dörren. Även han är något av en verklig trotjänare inom EIF. Numera är han pensionär men tillbringar alla dagar på klubbhuset, där han ansvarar för caféverksamheten.

-På vardagarna öppnar jag klockan sju på morgonen, då får man kaffe och semla här. Vi har inga fasta stängningstider, det beror på hur mycket folk det är.

-Det är ganska mycket stamgäster som kommer klockan åtta på morgonen och sitter här innan dom far till jobbet. Här är alla fotbollsexperter, i synnerhet måndagen efter match finns det alltid mycket att snacka om.

Till skillnad från Gitta Estlander har Gischi aldrig själv spelat fotboll men trots det kom fotbollen att bli en stor del av hans liv. Han har hunnit vara tejpare för herrarnas representationslag i 27 års tid, innan han valde att börja sköta caféet.

-Dom fråga om jag skulle komma med, och jag for med. Sen dess har jag varit här. Först var det Ekenäs cupen och sen blev det herrlaget, där var jag 27 år på bänken, berättar Gischi.

-Sedan klubbhuset kom till, har jag stått här. Visst kan det bli långa dagar emellan från sju på morgonen till tio på kvällen vissa dagar. Man kan nog säga att fotbollen har blivit mitt liv.

Som han själv uttrycker det är han fortfarande en del av laget, och näst efter managern Peter Haglund träffar nya spelare honom.

-Alla kommer nästan här via caféet när dom kommer. När jag går på gatan i Hesa kan jag höra: Morjens Gischi! och då är det kanske någon som har spelat här för fem år sedan.

-Man blir nästan lite som en pappa för många av de utländska spelarna, dom tillbringar tid här och jag har hjälpt dem med lite allt möjligt.

Du har upplevt ganska många olika lag under åren?

-Oj, oj! Och så mycket människor jag träffat. Spelare från hela världen, och de allra flesta har varit riktigt bra typer. 99 procent har man kommit bra överens med.

EIF är som en stor fotbollsfamilj

Både Gischi och Gitta lyfter fram det sociala med att vara aktiv inom föreningen. Alla känner alla och klubbhuset har ytterligare stärkt samvaron.

Vad är det bästa med att vara aktiv inom EIF?

- Det är nog samvaron och att man kommer ut och har bra umgänge. Här hälsar alla från småpojkar till vuxna på varandra. Jag skulle nog gå upp längs väggarna om jag inte hade fotbollen, konstaterar Gitta.

- Det är nog som en stor familj. En massa goda kamrater, det är det bästa jag har fått genom åren. Och nog känns det som jag vill fortsätta. Lika gärna kan jag sitta här som att sitta hemma. Här ser jag lite folk hela tiden, skrattar Gischi.

TEXT: Ilse Klockars, Place2Go / BILDER: Janica Söderlund, MR Media och Ramona Lindberg, Place2Go